ifidontwritethissomeoneilovewilldie

Fastnade precis framför en liten kort morgon-soffan-tv-debatt från Almedalen och jag måste säga att jag blev imponerad. Det var en kille från socialdemokraterna och en tjej från moderaterna som skulle prata om hur de skulle hantera och/eller motverka att sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010. Det var nog kanske första gången som jag (när jag tänkt på det) hört en politiker be en annan att återgå till grundfrågan. Han gjorde det också på ett snyggt sätt och han hade mycket vettigt att säga. Hon tyckte att hon kunde ignorera problemet och anta att om hon promotade sitt parti och sitt partis invandrar- och migrationspolitik så skulle allt lösa sig. Han kritiserade hur hans eget parti hade handlat, inte vad de gjort  eller vad de tyckte utan snarare vad de inte gjort rent praktiskt, och kom med konkreta förslag på hur just han och hans parti skulle kunna påverka situationen. När hon fick frågor från programledaren så svävade hon hela tiden ut i partipolitiskt svammel, när han fick frågor svarade han på dem. Det märktes dessutom tydligt hur hon blev mer och mer upprörd och han hade kvar samma lugn som han hade hela tiden... Nu till knorren på det hela, han såg så ledsen och uppgiven ut när det var klart, han kände sig överkörd, det syndes. Hon såg stolt ut och det syntes att hon hade fått säga exakt vad hon ville (hur ologiskt jag än tycker att det verkar). Jag tyckte dock att han vann och hoppas, för hans egen skull, att han kollar reprisen och inser att han var den som höll sig till ämnet och kom med de vettiga svaren!

Sen behöver man ju inte tycka likadant som någon som vinner en debatt, men man kan vara imponerad av agerande och retorik :p